I ramen augusti, september och oktober.


På www.lanterna.nu lägger jag varje månad en ny teckning i ramen. Oftast en som det finns något att säga om. Till flera finns förklaringar av saker som kommit fram undermedvetet. 

Augusti:
En teckning från 18/7 inspirerad av ny musik jag hittat. Då var det kurdiska Aynur Dogan, som det finns flera videor med i spellistan på länken om mig på lanterna.nu.



September:
Jag har nyss skapat en liten webbutik på spreadshirt. Jag kallade den först Pimp my Aura (utifrån en teckning från 2012). Bredvid denna teckning har jag i blocket skrivit stort ”Pimp my Aura”, för jag ville känna på om jag verkligen ville ha det namnet. 
Saker kopplas undermedvetet i mina teckningar så namnet, och det jag tecknat under i blocket, har spelat in.
Handen som blev i vänsterkanten liksom visar upp mot ”Pimp my Aura”.
Jag har börjat kolla Mannen som talar med hundar på kanal 7. Cesar Millan talar i termer av vad för energi hundar och människor ger. Det tangerar ”aura”.
Jag jobbar med det formmässiga utan tanke på att jag gör något särskilt, så jag har inte sett det förrän i efterhand, men det har blivit fyra ljusbågar i teckningen. Två på vardera sida av huvudet. Jag tänkte om inte något av Cesar kom in i ansiktet. (Kanske, eller är det lite hundlikt?)
Jag hade bara börjat teckningen med att göra något formmässigt komplext, som mindre och mindre blev kvar av. En flik ”visar” upp mot ansiktet. Det har blivit så att ansiktet tittar mot vad som ser ut som en slapp figur i nedre högra hörnet. Jag trodde inte att teckningen kom bli något, och tänkte om ansiktet var för trist. Det var medan jag petade i det som jag upptäckte att det tittade på ”det som var kvar nere i hörnet”. För jag har inte avsett teckna en slapp figur, utan det vita där var bara som en stång som gick upp från en stor vit form som gick in i bilden. Den försvann alltmera till som det nu är. Det var först efter att jag konstaterat att ”nåt ändå hände i bilden”, sedan blicken var riktade mot ”det där”, som jag upptäckte att ”det där” såg ut som en slapp figur. Undermedvetet måste jag ha ”skapat fram den” (sett det undermedvetet), för det går logiskt ihop.
Dagen innan hade jag sett ett tv-program om kroppsspråk. Något som särskilt intresserade mig var att det inte bara är humöret som påverkar hållningen, utan hållningen påverkar också humöret (vilket Cesar Millan också talar om), så att man bör tänka på det, och faktiskt kan må bättre bara av att sträcka på sig. Så detta stämmer med en slapp figur.
Dessutom hade jag samma dag sett en artikel på Reuters om gamla hippies som möttes med anledning av 50-årsdagen för Woodstock. På bilden fanns en man som stod slappt på precis samma sätt.
Detta går ihop med hur Cesar Millan talar i termer av energi. Om man är avslappnad, spänd, irriterad etc., och om man är i nuet. Han säger att man skall ge ”lugn och bestämd energi”. Jag tycker bilden visar hur en slapp figur får lite behövlig lugn och bestämd energi. (P.S. Han kan hitta en bättre webshop än en som heter Pimp my Aura, om han klädledes vill göra nåt åt utstrålningen. Out of This World är nog mera inbjudande.)


Oktober:

I ramen maj, juni och juli.


På www.lanterna.nu lägger jag varje månad en teckning, som det finns något att säga om, i ramen. Till flera finns förklaringar av saker som kommit fram undermedvetet. 

Maj:
[Se tillägg 9/6 nedanför!]

Jag tecknar först och frågar mig vad jag tecknat efteråt.
Efter att ha gjort klar denna förstod jag att den blivit sådär psykologiskt märklig beroende på att jag samma dag kollat början på intervjun med Carl Jung nedanför. Jag har fortfarande inte sett klar intervjun, men han talar i början om människors roller och något jag inte riktigt hängde med på om självet och egot.
Efteråt hade jag också läst lite om Jung på Wikipedia, bl.a. att han också var intresserad av paranormala fenomen. Jag tror det kommit med på ett hörn med.
Ofta ser jag i efterhand precis vad som undermedvetet kommit till uttryck i mina teckningar. Andra gånger vet man inte om något särskilt uttryckts, eller så är det som jag känner med denna, lite gåtfullt för mig själv.
Ansikten vill ofta, av sig själv, bli så att de stämmer med hur jag mår, och så var det med det stora ansiktet här. När det finns i vitt såhär så associerar det för mig till något andligt.

9/6: 
Jag har sett klar videon och skrivit av ett par stycken.

En sak han talar om är personlighetstyperna introvert och extrovert. Jag är nog tämligen som han beskriver intuitiva introverta, och jag är det i varje fall helt och hållet när jag tecknar.

45:07:
”So the introverted intuitive has in a way a very difficult life, allthough one of the most interesting lives. But it is difficult often to come into their confidence, you know. The things that are interesting to them, or are vital to them, are utterly strange to the ordinary individual.”

Jag känner igen mig i hur han beskriver drömterapi. Varje ny dröm ger en ny beröringsyta till problemet, som man kan tala utifrån. Som han säger: ”Because the unconscious is in a compensative relation to the consioussness.”

2:18 (Om en bok.):
”… And I tried, for the first time, to produce a picture of the functioning of the unconscious. A functioning which allowed certain conclusions as to the nature of the unconscious…. [Om hur boken kostat honom vänskapen med Freud, som menade att det undermedvetna var ungefär som ett lagerutrymme för onödvändiga rester från det medvetna.] … But to me the unconscious was allready then a matrix, a sort of basis of consciousness, of a creative nature. Namely capable of autonomous acts. Autonomous intrusions into the consciousness. With other words, I took the existence of the unconscious for a real fact, or for a real autonomous factor, capable of independent action.”

Han säger att det var ”a psychological problem of the very first order”, och ett problem för hela filosofin, sedan det betydde att det finns ”another master in the house”.

Se Out of This World – Teckningar, drömmar, det undermedvetna

Ur förordet: 
Det är spännande att se hur hjärnan använder intryck till att väva ihop bilder och berättelser – effektiva kondensat. Ofta mycket mera kreativt sinnrikt än något jag själv skulle kunna tänka ut. Jag tycker också att drömmarna hjälper mig att bättre förstå mig själv och min livssituation.


Juni:
Det är väl några saker som kommer till uttryck i denna. Utan att gå in på det så upptäckte jag i efterhand att kvisten som går ut från grenen fågeln sitter på, blivit till en hand för figuren. Tittar på åskådaren och pekar på signaturen. Fågeln har kontakt med ”stora ögat” bakom.


Juli:
Jag lyssnar ofta på musik när jag tecknar, och saker brukar leta sig in omedvetet. Om jag tecknar ett ansikte kan det bli porträttlikt med artisten jag lyssnar på t.ex. Fast jag brukar först upptäcka det i efterhand.
Här har det blivit en krokig figur, så som Tom Waits kan vara på scenen. Jag såg det i efterhand. 
Om jag lyssnat till något särskilt brukar jag skriva det under.
Jag har inte någon skivspelare längre och hade äntligen fått mig till att köpa cd-skivor med två av albumen jag har: Big Time och Rain Dogs (med omslagsfotot av Anders Petersen).
Ibland drömmer jag något utifrån vad jag tecknat, och så är det med denna.
Jag gjorde nyligen ett möjligt EP-omslag utifrån en teckning, och fick för mig om denna också kunde bli det. Det är den väl inte egentligen bra nog för, men jag började spåna vad en grupp och ett album med en sån teckning skulle kunna heta. Så jag har olika ord och namn stående bredvid. Tänkte om det skulle kunna vara ett okänt, annorlunda album av Tom Waits. Nej… Vad med ThomWaits? Jag har skrivit ner det och kluddat över. Här har Radioheads sångare, Thom Yorke kopplats på, så att jag fick en dröm med Radiohead.
Orden jag skrivit ner har spelat in. Det står bl.a. också Knots, Shout – som associerat till Radiohead-låten Stop Whispering (Start shouting), Yell och Bugger. Teckningen ser ju lite vild ut.

Här är drömmen jag skrivit ner 22/6:
Drömde utifrån den/detta [Pil mot teckningen och ”Thom Waits”.] att såg ett framträdande av Radiohead som blivit legendärt p.g.a. hur otroligt de slagit sönder saker. Ingen musik, bara hur Thom Yorke krossade nån sorts pulpet med gitarren. Vilt rusande och krossande. Men nån sa till mig att det var oförtjänt att det blivit så legendärt. Att andra slagit sönder lika ”rejält”. 


Under ”Tom Waits” finns i blocket teckningen nedanför. Big Time är liveinspelningar från olika platser, och Tom Waits har gjort en film med samma titel. Djävulen har nog kommit från låten Way Down in the Hole.

”We got to go in with a hydraulic system and blast him out!”

I ramen november, december och januari.


www.lanterna.nu lägger jag varje månad en ny teckning, som det finns något att säga om, i ramen. Till flera finns förklaringar av saker som kommit fram undermedvetet.


November:
Många av mina teckningar är inspirerade av musik, och det händer ofta att saker kommer fram undermedvetet. Teckningen över är annorlunda än annat jag gjort i att den i princip är ett ”bildreferat” av Enya-videon I Want Tomorrow. (Se nedanför!) Fast det har blivit så omedvetet.
Jag såg videon i en tv-serie om kelterna, som gick på Axess, och kollade upp den på YouTube. Dagen då jag gjorde teckningen hade jag tittat på videon två gånger.
Jag har nästan aldrig någon idé eller avsikt när jag gör mina frihandsteckningar, utan jobbar väldigt intuitivt.
Av ingen anledning har jag fått för mig att rita en rund sida och ingen fyrkant. Sedan har jag gjort en innerram och tecknat två fönster uppe. En lång arm in i rummet bredvid och en hand som slår en gnista. Jag har inte haft tanke på Enya-videon. Jag får en sån impuls och tecknar utan att fråga mig ”var det kom från”. Min association var en teckning i Out of This World där en hand slår en gnista. Jag låter ramen bli flammor och sen en man till där nere. Först då jag ville rita spakar framför honom fattade jag att det kom från Enya-videon. Men jag tänkte inte att det andra gjorde det, utan tyckte det bara var nåt slumpartat som inte betydde nånting. Jag tror det först var dagen efter, då jag skuggade streckteckningen, som jag såg att allt i bilden går tillbaka till Enya-videon. En andra lång arm, som gick ner till ett hjul mitt i bilden, blev det till att jag skuggade bort. Jag jobbar med det formmässiga tills innehållet framträder klart.
En sak till har påverkat att jag tecknade detta. Samma dag som jag tittade på videon hade jag lyssnat på Thom Yorkes album Eraser.Kanske har jag undermedvetet valt ut just den cd:n p.g.a. cd-omslaget? Det kan vikas ut och är då ett långt linoleumsnitt som visar typ jordens undergång. Flodvågor över allt och byggnader i brand. I ett hörn står nån sorts trollkarl som håller ut en hand och stoppar flodvågen. En andra ”magisk hand” alltså. (Jag hade också nyss sett ett tv-program om hur åska och blixtar bildas.)
Videons titel och innehåll har berört mig, och jag får flera associationer. Jag tycker den är spännande och välgjort, och det är intressant med kontrasten mellan den lugna melodin och det dramatiska som sker. (Jag har ingen musik av Enya.)




December:
I denna teckning från 7/11 har igen något kopplats undermedvetet, som jag förstått först i efterhand. Det som finns intill i blocket är en del av förklaringen. Det är figurer som kastar sig och svävar, ett barn och association till föräldrar, en mor.
Just innan jag tecknade hade jag läst i Bibeln, Johannes 10 och Psaltaren 82, sedan det var en hänvisning dit från Joh 10:34:
Jesus svarade dem: ”Det är ju så skrivet i eder lag: ’Jag har sagt att I ären gudar’. Om han nu har kallat för gudar dem som Guds ord kom till – och skriften kan ju icke bliva om intet – huru kunnen då I, på den grund att jag har sagt mig vara Guds Son, anklaga mig för hädelse, mig som Fadern har helgat och sänt i världen?..”
Innan hade jag också sett ett avsnitt av den gamla tv-serien Mork and Mindy (med Robin Williams som utomjordingen Mork), som jag har på dvd. Mork gav en robot medvetande, och sedan, när den var döende, fick den dö som en människa.Omedvetet har döden här, och även i det andra jag tecknat, associerat till den spanska filmen Camino, som jag hade sett på nytt kanske en vecka tidigare. Det är en känsloladdad film, helt med kristna förtecken, om en flicka som dör av cancer i ryggraden.
Filmen  är inspirerad av den verkliga historien om Alexia González-Barros, som gick bort så då hon var 14 och nu är på väg att bli kanoniserad. Läs på Wikipedia. (Filmen är kontroversiell sedan flickans syskon säger att den är en förvrängning av verkligheten.)
I filmen talas det om döden i termer av hur hon ”går till Jesus”. Hon dör lycklig. (Inte som roboten i Mork and Mindy.)
Det sista hon säger innan hon dör är att hon är mycket lycklig. Det är många i sjukhusrummet, även två präster. När hon dör applåderar den ena prästen sättet hon gjort det på, och de runt applåderar med. Det är fem och en halv minut in i detta videoklipp med filmens slut, fast utan text. Se en trailer med engelsk text.

Utan att jag haft tanke på filmen har scenen där Camino dör letat sig in i bilden. Figuren som svävar upp motsvarar Camino, och den under modern. Märkligt nog ser den långa figuren t.v. ut som prästen när han börjar applådera.
Innan jag tecknade hade jag alltså läst Bibeln, och medan jag tecknade lyssnade jag på ett väldigt poetiskt album av Radiodervish, som heter In search of Simurgh, där det också handlar om andlighet.



Januari:
P.g.a. hur jag hela tiden befann mig i det undermedvetna gick jag ofta i sömnen medan jag gjorde Out of This World – Teckningar, drömmar, det undermedvetnaAnnars har det bara skett sedan ca 2016, när nåt rört om på djupet. Det hade det gjort då jag gjorde denna teckning.
På samma sätt som det finns undermedveten logik i varför man drömmer det man drömmer, finns det undermedveten logik i vad man gör i sömnen. Det är i varje fall så det ofta varit för mig.
Jag gjorde teckningen 25/11 -18. Bredvid den finns vad jag skrivit dagen efter:

Gick i sömnen i natt – märkligt. Fann i dag att jag varit i koppskåpet. En Miró-kopp hade jag ställt i kylskåpet, och de två kopparna med mina motiv, som jag gillar, stod på bänken under skåpet.
← Jag tänkte på skulptur i går sedan teckningen. Och att det kom i teckningen berodde på programmet om Moskva.
 [Ur serien Metropoler bakom kulisserna på Kunskapskanalen.] Ett konstverk: Lidande ansikten på skulpterade huvuden, som var inklämda bakom stålnät.

Se bilden nedanför! Det är en offentlig utsmyckning som programledaren går förbi i avslutningen av programmet. Hon säger inget om det.
Jag har skrivit ner några tankar om hur konstverket tangerar min livssituation. 
Jag skall inte ge hela förklaringen (så gott det går att förstå), men i teckningen tror jag att människor under förtryck kommit till uttryck i raden med de tre huvudena nedåt. Figuren t.v. tycks trycka ner dem.
Då jag såg tv-programmet tänkte jag på konstnären. Efteråt förstod jag att figuren nederst, som jag tänkt att bara var en som grep något, omedvetet blivit en konstnär – som en keramiker. (Formspråket är plastiskt som lera.) 
Tanken jag fick på skulptur har i sömnen kopplats till mina keramikskulpturer. Två står på kylskåpet där jag satte in koppen med ett motiv av Joan Miró på.
De två kopparna med mina motiv är ju också ”tredimensionell konst”. På den ena är kycklingen som säger Ich bin ein Berliner. (Se nedanför!)- Att vara instängd och bryta sig ut. Det är hur det dels hänger ihop.

Metropoler bakom kulisserna – Moskva
Att programmet visade hur man grävde en ny 
tunnelbana skall ha kommit fram nederst i teckningen.



Teckning ur boken Pennteckningar, som jag alltså har på en kopp.


Henrik Ibsen-biografen visar Trollfabriken i Dovre och en utanför-kroppen-romans: Joe & Adi



Vi befinner oss på bion i källaren till Henrik Ibsen-museet, där det finns många salonger. I en visas alltså Trollfabriken i Dovre. Vi går vidare och passerar en salong där de visar tv-dokumentären Människa vs Maskin. (SvT Play) Vi hör Nuala O’Connor tala om de dåliga sidorna med nätet och snappar upp att det gjorts en undersökning som visar att collegestudenter har 40 % mindre empati än för 20 år sedan. Detta letar sig in i en dröm Torger har, där han är med sin mor på bio, fast filmen är i snuttar som visas i olika biosalonger.
Vi går vidare till den röda salongen, där man visar den romantiska filmen Joe & Adi.
Det hissnande manuset, som skrevs i sommar, följer här:

Hela den skamliga sanningen, sanningen och inget annat än sanningen.
Fake News ville ta denna storyn, men det stoppades.
Unworldly Artists har agerat totalt ansvarslöst och orsakat mycket skada. Se Unworldly Artists är skivbolaget, förlaget och konstföreningen.
Vi nuddade vid ödet till Joe, från Frank Zappas album, Joe’s Garage. Det slutade lyckligt:
Take a tip from Joe, do like he did, hock your imaginary guitar and get a good job…Joe did, and he’s a happy guy now, on the day shift at the Utility Muffin Research Kitchen, arrogantly twisting the sterile canvas snoot of a fully-charged icing anointment utensil. And every time a nice little muffin comes by on the belt, he poots forth…

Joe vid löpande bandet alltså. Vad sker? Jobbet är för monotont och Joe börjar ha sina imaginära gitarrsolon igen. Och då träder Unworldly Artists fram och uppmuntrar honom! Påminner om framgångarna med imaginära hits som Watermelon In Easter Hay…


Unworldly Artists uppmuntrade honom faktiskt att sluta jobbet och satsa på sina imaginära solon på heltid.
Joes garage är nu byggt om till studio och lägenhet.
På nåt sätt får Joe kontakt med basisten i The Twirlies, Adi, bosatt i Jerusalem. En märklig romans uppstår. Två personer med var sin inflammerade historia av mental ohälsa. Två drömmare vars drömmar flätas samman till något som förstås är dömt att gå illa. Murvi, låtskrivaren och sångaren i The Twirlies, och de andra i gruppen, försökte varna Adi, men kärlek är ju blind.
Men Joe och Adi träffades aldrig. Vad som hände var följande.
Sedan Joe slutat på The Utility Muffin Research Kitchen och alltmera hängav sig åt gitarrdrömmande började han gå i sömnen. När han vaknade på morgonen kunde han se hur kanske gitarren flyttats bort till inspelningsutrustningen. I sömnen hade han alltså varit på väg vilja spela in något.
Men en ändring kom i och med kontakten med Adi.
Adi är lite som Birdy i denna utanför-kroppen-flygningssekvens:


Adi gjorde utanför-kroppen-flygningar från Israel, hela vägen över Atlanten, till LA, in på Joes gata, in i garaget och rakt in i Joes huvud. Fast alltid medan Joe sov. Resultatet:
Nu vaknade Joe på morgonen och såg att saker förflyttats i rummet igen. Gått i sömnen igen. Gitarren vid inspelningsutrustningen igen. Men när han nu kollade fanns faktiska inspelningar, gjorda i sömnen av Joe och Adi.
Sammanflätade som en överkreativ imaginär kringla.
Unworldly Artists tyckte naturligtvis att detta var fantastiskt och uppmuntrade det hela.
Adi for som en skottspole mellan Israel och LA i dessa utanför-kroppen-flygningar. I en våldsam fart, svepande över vågorna, följande de perfekt upp och ner, varenda våg. Ibland dykande i våldsam fart ner till havsbotten, följande botten perfekt nära.
Joe och Adi fick hybris. De skulle nu ”erövra världen” som Joe & Adi.


Joe och Adi gjorde bl.a. en inspelning av Frank Zappas The Black Page. Sedan skaffade Joe sig en imaginär grekisk bouzouki ”with divine sound”. (Påtänkt första gång 1987.)

Grekisk bouzouki. Äkta vara:


Och sedan kraschlandade det hela, precis som alla försökt få dem att förstå att det kom gå. Adi fick vara på Herzogsjukhuset i Jerusalem en vecka. (I tv-serien Familjen Shtisel får en vän av konstnären Akiva lägga sig in där. Han och Adi kan ha träffats.)
Sedan flyttade Adi hem till Murvi och slickade såren där ett tag.
För Joe slutade det som förra gången, så han är tillbaka på The Utility Muffin Research Kitchen.
Alla har förstås lämnat Unworldly Artists. The Twirlies förlitar sig igen på det trogna stödet från Yocheved Gesundheit. Vår klippa i livets tumult.
Något av allt detta kommer nog leta sig in i The Twirlies uppföljningsalbum.

I ramen augusti, september och oktober.


I somras fick jag idén att göra en ram som kunde passa till mina teckningar. På min icke mobilanpassade hemsida, www.lanterna.nu, har jag börjat lägga ut en ny teckning med text varje månad. Här är teckningarna för augusti, september och oktober, med förklaringarna till de.
 


 Augusti:
I Out of This World finns sidangivelser för ansikten som  omedvetet fått porträttlikhet. Detta är lite det samma. Jag hade samma dag tittat på ett självporträtt av Marc Chagall från 1914, och som man ser har mitt ansikte fått ett väldigt liknande uttryck (inte porträttlikhet). De kurviga linjerna påminner om växten i förgrunden.
Att jag oftast tecknar planlöst gör att mycket kommer till uttryck undermedvetet. Sannolikt har jag inte ens från början haft någon avsikt teckna ett ansikte här, utan jag brukar bara börja med att dra linjer.


 September:
I Out of This World finns många exempel på hur något jag tecknat på kvällen bidragit till vad jag drömt om natten. Denna teckning från Augusti är också ett exempel på det. Då jag gjort den tänkte jag på figuren t.v. som mig, och jag tänkte att kvinnofiguren var som Frihetsgudinnans syster. Det har i drömmen kopplats till tv-serien Seinfeld, som jag ser nästan varje veckodag. Kvinnofiguren har i drömmen blivit till karaktären Elain. I blocket har jag över teckningen skrivit om hur jag var klar med senaste boken. Det, och tankar om mina böcker allmänt, gjorde att i drömmen var formen som skjuter ut från ”Elain-siluetten” en bokhylla som min här hemma. Samtidigt har teckningen omedvetet associerat till en Aspergerföreläsning jag var på för ca. tio år sedan. ”Elain-siluetten” är i drömmen en dörröppning, och ”bokhyllan” dörren. Där det i teckningen går linjer in i ”Elain-siluetten” gick det in till en föreläsningssal med publik sittande till vänster.
Jag vill inte skriva vad som hände, mera än att jag kysste Elain. Hela beskrivningen, och förklaringen av vad som kopplats undermedvetet, kommer i en nästa bok med teckningar, drömmar och mitt undermedvetna.


Oktober:
Mina teckningar är kanske mest inspirerade av musik, sedan jag brukar lyssna på musik när jag tecknar. Då jag 24/8 gjorde denna lyssnade jag på Radiodervishalbumet nedanför samtidigt som jag kom tänka på Marjane Satrapis serieteckningar. Hon är den bästa serietecknaren jag vet om, mest känd för Persepolis.
För att öva upp min tyska läste jag 2014 Persepolis 2 på tyska. En situation var något jag upplevt liknande, så det bidrog till att jag fick en dröm som finns i Out of This World(Inte lagt ut.)
Jag har nyss läst om en annan av hennes böcker, Kyckling med plommon. – Husets rekommendation i dag!


P.S. 4/10 -19:
Teckningen finns (utan ramen) på en mugg man kan köpa i min webshop.

Ramen är dels inspirerad av Frida Kahlos måleri.

Unworldly Artists är skivbolaget, förlaget och konstföreningen.


En hel del saker faller långsamt på plats. Det visade sig att Fake Förlag inte var riktigt seriösa, så Murvi kommer inte ge ut sin drömdagbok där.
De som kommer göra det är Unworldly Artists, som är skivbolag, förlag och konstförening för artister och konstnärer som inte riktigt passar in i världen (och kanske inte ens vill det). Såna finns det gott om. Konstnärer som kan tänkas befinna sig i nån sorts limbo mellan världar, ovissa om var det går vidare etc.
Jag tror Marc Chagall var lite den sortens konstnär. En bok med hans konst som jag har (Författare: Ingo F Walther och Rainer Metzger), slutar såhär:
The soothing message was no less than Arcadia, paradise and Elysium in one. And Marc Chagall, forever travelling between different worlds, was the messenger.

Ta ett annat exempel: Joe från Frank Zappas album Joe’s Garage, som hängav sig åt imaginära gitarrsolon, och senare (”to make matters worse”) även ”imaginary vocal parts” till en låt om den imaginära journalistiska yrkeskåren. Det är låten Packard Goose, som finns live här:  Tidningen Fake News. Innan dess lät det såhär:

 

 

Hade inte Barking Pumpkin tagit sig an Joes solon så bra, så hade säkert Unworldly Artists tagit honom i sitt stall.
Där finns nog även vid det här laget Akiva Shtisel från TV-serien Familjen Shtisel. I slutet av serien talar han och galleristen Kaufman om hur han skall resa till USA. Det är många där han behöver möta. Sannolikt var det även någon från Unworldly Artists.

Nu vet vi då alltså att Unworldly Artists är skivbolaget till The Twirlies och även den obskyra engelska gruppen WHISPER.

Sedan är det så att Murvis drömdagbok inte kommer heta Out of My Mind, sen det låter för negativt. Den kommer i stället heta Out of This World, precis som min. Jag tror faktiskt att böckerna till stora delar är överlappande.
En skillnad är att Murvi inte drömt om kajor, som jag gjort sedan jag matar några här på vinden. [Se Underbar kajdröm och Spjuverlingen.] Utan Murvi har i stället drömmar om hunden Dubche från Familjen Shtisel. (Se Fake News’ 17 maj-special om ”folkdräktstiken” och hennes pojkvän.) Kanske även om Katinka. Det är nämligen så att Murvi gått ut med Dubche mycket, innan han fick ett nytt hem. Jag är inte säker på om Murvi rent av är bofast i Jerusalem och kanske fortfarande går ut med Dubche.
Men det finns en intressant dröm med metanivå i Murvis bok, motsvarande mina drömmar med metanivå. Murvi har drömt att Dubche drömt detta:

 

Kvinnan är sannolikt Dubches första matte.

Fake Förlag utger Murvis drömdagbok, Out of My Mind.

Äntligen får vi en närmare titt in i Murvis komplexa inre värld! Fake Förlag utger ett urval av de mest spännande drömmarna ur hennes drömdagbok. Självklart hyperintressant för alla The Twirlies-fans, men även spännande för alla andra.
Murvi har berättat att hon under tiden som hon kompilerade materialet ständigt gick i sömnen. Hennes märkliga erfarenheter av detta finns också i boken. Det var den dagliga läsningen av drömmar som gjorde att hon befann sig så intensivt i det undermedvetna att hon gick i sömnen. Det slutade när jobbet med boken var klart.

Hur kom det så till utgivning av en bok?
Väl, igen har Yocheved Gesundheit spelat en roll. (Hon verkar vara en katalysator för allt möjligt.) Yocheved hade visat Murvi min bok, Out of This World – Teckningar, drömmar, det undermedvetna. Kanske lånade Murvi den. Hur som helst hade hon sin egen drömdagbok, och med lite övertalning från Yocheved satte hon ihop manuset och skickade det till Fake Förlag. De såg potentialen, och boken kommer snart utges.

Alla är intresserade av musikers liv. Själv gillar jag t.ex. Elliott Smiths musik och har haft mycket glädje av Autumn de Wildes bok om honom. Där finns renskrivna samtal med personer i Elliotts liv varvat med hennes spännande fotografier. Jag tror Murvis bok kommer bli något liknande. Även med en cd med tidigare outgivna låtar av The Twirlies, som t.ex. In The Eye of The Storm.

Här är en intressant dokumentär om Elliott Smith. Han tyckte inte om att bli intervjuad, så de gjorde något kreativt i stället. En dröm är en del av filmen.
 

Han som gjort filmen (”breeeegs” överst i kommentarsfältet) skriver:
”…At the meeting he explained, in a very quiet voice, with a slight smile, that he didn’t want it to be a straight-up documentary. So I suggested he write down some of his dreams. The next day, we met again, and he began talking a lot, and louder, telling me all about how he ”had a fucked up dream last night”. It was very funny when he explained it, everyone in and around the music business he was in was telling him to get a mechanical hand to replace the hand that he’d trained for so long to play guitar….”

Dessa drömmare…

En tredje omslagsvariant till The Twirlies album. Tidningen Fake News.

Här är en tredje omslagsvariant till den imaginära gruppens debutalbum Spin it.

 

 

 

 

 
 

 

 

 De två tidigare varianterna är ”candyfloss-varianten” och ”murky white”. Detta är ”murky brown”. Det är åtminstone en eller två saker till jag vill testa att göra.
De olika varianterna kan kanske användas i olika delar av världens alla parallellvärldar, beroende på kulturella skillnader, för att The Twirlies skall kunna bli framgångsrika. (Parallellvärldsframgång.)
Annars kan det behövas flera varianter när cd-skivorna blir slutsålda och en nyutgåva får göras. Då kommer det finnas bonuslåtar, som t.ex. In The Eye Of The Storm.

Annars har en ny skvallertidning dykt upp.

 


Sedan det är Fake News är ju detta inget som ens behöver kommenteras. The Twirlies har varit med om värre. Murvi mår bra.
Här är en Zappalåt om journalistik.

 

Ny omslagsvariant till The Twirlies album.

En andra omslagsvariant till The Twirlies debutalbum, Spin it. (Se den första: Omslaget till The Twirlies album är klart.)

 

 

 

 

  

 

 Ny information om detta:
Det har visat sig att Yocheved hade ett andra möte med The Twirlies, nåndag 31/12 -17. (I parentes sagt är det en speciell nåndag, för du kan fira nyårsafton, och i stället för att vakna upp 1/1 vaknar du upp i en parallellvärld nåndag 31/12 och kan fira nyårsafton en gång till där.)
Hur som helst. Yocheveds möte med The Twirlies skedde denna gång på ett av Wassermans hotell. Wasserman är den förmögne mannen i Familjen Shtisel-avsnittet där Akiva vinner hans konstpris. (Akiva är en ”quixotic” konstnär i tv-serien, och jag identifierar mig en del med honom.)
Yocheved och The Twirlies möttes alltså på ett av Wassermans hotell, nåndag 31/12, och The Twirlies uttryckte då att de ville att jag även skulle göra en cd-variant som var ”murky”. Därför finns nu även denna mörkare variant.
Sedan The Twirlies finns i parallella världar kan de gott använda båda cd-omslagen beroende på i vilken parallellvärld de för tillfället befinner sig. Så det kan alltså gott finnas två omslag till samma cd. – Även flera.
Så långt har vi ”candyfloss-varianten” och ”murky”.

Tjejen på omslaget är låtskrivaren och sångaren i The Twirlies. Hon heter Murvi (uttalad Morvi).
Jag tror The Twirlies består av tre tjejer: vokalist, gitarr och bas, och en kille på trummor. (Killen är kanske jag, fast i parallellvärldar.)
Jag tyckte då jag hade gjort den första varianten att den tredje figuren såg spöklik ut, och undrade över det. Men konstnärer brukar vara känsliga, och har ofta skelett i garderoben, så ”spöket” är då  Murvis ångest eller olika problem, som bidrar till att det blir spännande låtar. ”Spöket” förblir bakom henne, försvinnande in i mörkret. Hon har kontroll på det.

Jag vill testa att lägga till färg på denna cd-variant nån gång framöver.