Innehållspunkt i En krans andeblommor.
Schertzie-Murtsie, den fastanställda musan från Delft.
De tre teckningarna på detta uppslag finns på samma ritblockssida. (En med en tasmansk djävul.) Ett par dagar efter att jag hade gjort ansiktet över kom plötsligt i mitt huvud namnet Schertzie-Murtsie. Jag har skrivit det på samma sida. Kort efter har jag beslutat att Schertzie-Murtsie är henne.
Här är lite tillhörande fantasibroderier:
Schertzie-Murtsie är från Delft. Det hade gått ett program om Johannes Vermeer på tv, vilket nog är orsaken till det. Dessutom har jag varit på cykelsemester i Nederländerna i början av 90-talet, och jag gillade just Delft. Jag har beslutat att Schertzie-Murtsie bor på vinden i huset där en restaurang den gång fanns. (Jag tecknade där någon gång.)
Schertzie-Murtsie har fast anställning som musa på en konstskola. Jag föreställer mig att Vermeer målat henne in i existens. – Det ena barnet på målningen Den lilla gatan. Hon har först varit hans musa. Framåt i historien har hon inspirerat målningar som Joan Mirós Holländsk interiör I och II och Kees van Dongens Ärkeängelns tango. Vilken konstskola skulle inte anställa en musa med sådana meriter?
En teckning till med en fantasihistoria. Men först kort om hur bilden kommit till. Jag utgår sällan från någon idé, utan börjar bara teckna former. Ett grepp jag ofta använder är att jag speglar linjer. Här har jag först fått nåt likt en vit palm t.h. när jag speglat. När jag speglat det som kunde vara ett mellanrum mellan palmblad, har jag fått Napoleonshatten. När jag tecknat ner från den har jag sett för mig härförarfiguren.
Historien till denna: Härföraren kommer på morgonen ut från bunkern där han sovit (t.h.). En betongbunker av liknade sort som det finns tallösa av i Albanien.
Ute ser han till sin förtjusning att fienden kommit med en present. På en kulle står en 40 meter hög trämodell av ett sittande barn. Underligt nog kommer han inte att tänka på den trojanska hästen, utan gläds bara över ”infödingarnas” gåva. Hur det sedan går vet vi inte. (”Drömmen” slutar där.)