Ur Out of This World – Teckningar, drömmar, det undermedvetna.
Jag har beskrivit ”drömrusch” flera gånger, i skrift och i video, och det samma sker varje gång. Fenomenet triggas i gång av att jag beskriver det. Det rör till redogörelsen, som även i följande text om det från 2013, ur Track A-dagbok 2.
Tänkte jag ville skriva ner nåt jag aldrig varit med om förr i drömväg. När jag, som just nu (första gången), kollar på nätet vad man skriver om det undermedvetna och drömmar, ser jag att detta är väldigt abstrakt för de flesta, och att jag vet mera om det, konkret av erfarenhet, än de flesta. Om att komma i kontakt med det undermedvetna (som det skrevs om) kan det t.ex. för mig räcka att tänka på någon dröm jag haft.
Jag tror faktiskt inte jag beskrivit en ”speciell förmåga” jag har, i skrift. Bara i video. Första gången var på dagen 1999 en gång. Jag har inte somnat på dan sedan -99. Kan inte sova annat än på natten. Vet inte om jag kom nära just den dagen. Hur som helst var det inga berusningsmedel involverat (känner jag mig tvungen skriva till), utan den här förmågan kan jag koppla på just nu eller när som helst. (Faktiskt: Som det fungerar med det undermedvetna så kopplas förmågan till bara genom att nu skriva/tänka på den.)
Jag kom då -99 att tänka på någon fantastisk plats jag drömt om. En dröm jag aldrig mints efter sömn. Ja, jag har kommit åt drömbilder från drömmar jag inte mints, och jag kan komma åt dessa minnen när som helst.
Det fantastiska den där första gången var hur jag hajade till: ”Oj!! Visst! Det var en otrolig dröm!” – Bild av en speciell plats. Nu när jag skriver kopplas det på. Jag minns just nu vagt några saker som hänt i en dröm från Gamla stan i Fredrikstad. Och det är sant: Som -99 vill det genast hoppa vidare till andra glömda (inte ”upptäckta”) drömmar. Jag kom nu genast ihåg något ur en annan dröm från just där vi bodde i Gamla stan.
Så det som skedde -99 – och som sker mig just nu – är att tanken på någon sådan dröm gör att jag kommer i kontakt med mitt undermedvetna.
Så -99 kom jag på en plats, och mindes nåt ”fantastiskt!”, men jag hinner inte mera än att försöka hålla fast det förrän det genast hoppar vidare till en annan dröm/plats, när jag försöker hålla det. Och jag hajar till: ”Ja! Det var nåt annat fantastiskt!” Jag kommer på sånt just nu. Och det räcker med att minnas vagt och försöka få grepp, så minns man mera, och så hoppar det vidare till nya andra drömmar/platser.
Så -99 märkte jag hur detta bara ville rusa vidare. Just nu minns jag en dröm från en lång skogsväg som ledde ner till vatten. Och just nu mindes jag – nu minns jag nåt annat. Det är otroligt. Och jag tror inte att andra har så ”lätt åtkomst” till sitt undermedvetna på detta sätt.
Hur som helst var det fantastiskt -99 (och är det nu med), och det bara rusade vidare till nya när jag försökte greppa de jag kom ihåg. Men: det var/är samtidigt ansträngande. Så just nu minns jag vagt nåt fantastiskt jag drömt. Jag får inte grepp om precis ”handlingen”. Jag minns att det var något med att jag tog mig genom en miniälv (och jag kommer på andra drömmar när jag vill minnas det…), med låglandsskog bredvid. Och nu mindes jag nåt annat. Det är såhär det funkar. Jag kommer på nya fantastiska så snart jag tänker efter. Redan kommit på en annat – nåt helt annat. Och nu är det sånt jag inte ”fixerat” sen innan. Jag har några av dessa drömplatserna fixerade. Det är platser som är versioner av platser i Gamla stan och Glomma i Fredrikstad. [P.S. Det brukar vara mera dramatiska renderingar av verkligheten.] Om jag, som nyss, bara tar tag i ett sånt minne (drömt plats) vill det hoppa till nya. Så det är som autistiska Temple Grandin beskrivit. Hon har ett kapitel i boken Thinking in Pictures, som heter ”Thinking with my subconscious”. Hon beskriver hur allt dyker upp associativt i bildform i hennes hjärna. Hur det är som Google Pictures. Och det är så det fungerar med mina drömmar. 1999 gav jag detta namnet ”drömrusch”, sedan det alltså vill rusa vidare när man anstränger sig att få grepp.
Jag har glömt bort det, och trott att ”det där kunde jag bara då”, men för några år sedan gjorde jag ett medvetet försök om jag kunde, och fann att det kunde jag. Och nu vet jag att jag kan när som helst.
Det har varit precis samma sak när jag talat om detta i nån video. Som nu gör det att jag pratar om det att jag kommer i kontakt med det, och på stubinen upplever det. Det är för mig inte märkvärdigare med att komma i kontakt med det undermedvetna. Det handlar om bilder.
Så, t.ex. : Jag brukar inte minnas drömmar. [P.S. Nu brukar jag göra det.] Jag har skrivit ner mina drömmar förr då jag skrev dagbok. Från 1998 och framåt har jag de daterade, och drömmarna markerade jag särskilt i dagböckerna. Och jag kunde se hur de, som Robert sagt, bearbetade det jobbiga från dagen. Så är det, så fungerar det. Det är hjärnans sätt att läka. – Som med annan bildbearbetning. Hur som helst. Exemplet. En dag kollade jag genom mina gamla dagböcker. Och efter att inte ha mints mina drömmar på länge, mindes jag en dröm natten efter. Så det räcker att läsa om gamla drömmar för att komma mera i kontakt med mitt (åtminstone) undermedvetna. På samma sätt som att skriva om det väcker det just nu.
[P.S. Att försöka minnas saker långt tillbaka i tid kan också göra att man får kontakt med det undermedvetna. ”Bildbiblioteket” öppnas.]
Nu det senaste exemplet, med det jag inte upplevt förr. (En metanivå.)
Jag tittade på den starka filmen Midnight Cowboy för två dar sen, eller så. En sak blir klart för mig medan jag tittar på en fruktansvärd sekvens: Jag är traumatiserad. I min barndom. [P.S. Något mått av trauma finns.] Den långa, fruktansvärda sekvensen är cowboygigolons mardröm. Det finns sexuella saker. […]
Hur som helst är det en makalöst bra gestaltning av en mardröm. Jag tänker på det som filmatisk prestation. Hur jag aldrig sett en så bra gestaltning av en dröm. Och: Att jag sett och tänkt detta räcker för att jag får en dröm jag minns. Och inte vad för sorts dröm som helst. Det var en dröm där jag beskrev en av mina drömmar..!
Jag hade gjort en teckning från drömmen, som jag i drömmen vill beskriva. Det var från bakom Slussvaktarcaféet. En liten brädkorridor. Inte som det är i verkligheten. Så jag fick min första ”metadröm”… Och jag gör det just sedan jag tänkt på drömgestaltning i samband med mardrömsscenen i filmen. Det finns metanivå i hur jag tänker på just gestaltningen. Sen finns det en gestaltning av en dröm även i min dröm… Det är rätt otroligt.
F.ö. blev jag också medveten om hur just denna film berört mig väldigt starkt då jag sett den tidigare. Det är nåt med förnedringen, nöden och det sexuella. Jag har nämligen en replik i Tiny Tim’s Romance som refererar till filmen. I animationen har jag mints fel. (Det kan vara förträngning.) Jag låter cowboyfiguren tala om det starka inflytande filmen The Electric Horseman haft på mig. Den filmen har också haft det. Men jag mindes fel. Repliken jag gett Tiny Tim är från Urban Cowboy: ””I’m not much of a cowboy, but I’m one hell of a stud.”
I boken skriver jag vidare om speciella erfarenheter av det undermedvetna.
Ett stycke fyra sidor längre fram:
I ett tv-program om drömmar sa en forskare att det gick ”programmera sig själv” att drömma om vad man vill. Längre fram, i drömmar jag haft senaste året eller så, finns exempel på hur inte bara drömmars innehåll, utan drömmar och ”drömerfarenheters”form omedvetet ”självprogrammerats” dagen innan. Som metanivådrömmen jag skrev om på sidan 57. [Den över.]
Tillbaka till innehållspunkterna.
Förordet till Out of This World – Teckningar, drömmar, det undermedvetna.