Etikett: teckningar

I ramen februari, mars och april.



På lanterna.nu lägger jag varje månad en ny teckning i ramen. Oftast en som det finns något att säga om. Vanligen finns förklaringar av saker som kommit fram undermedvetet.


Februari:
En sagounderlig teckning från januari, som finns med i mitt nya konsthäfte, Andeblomma.


Mars:
Här har det oavsiktligt blivit viss porträttlikhet med en serietecknare som jag nyss hade kollat, samtidigt som ansiktet ser ut som en figur han skulle ha kunnat ritat. Fisken kom förde jag hade läst i Bibeln där Jesus mättar 5000 med fem bröd och två fiskar.
Dessutom hade jag nyss tittat på en fantastisk målning med en fisk av Marc Chagall: Tiden är en flod utan stränder. (En flygande fisk med flammande vingar.)




April:
Teckning från månadsskiftet februari – mars.
 Jag vet inte om något särskilt kommit till uttryck undermedvetet här. Fågelvarelsens leende skall ha blivit sedan jag var lättad över att ha fått lämnat Andeblomma till utgivning/tryck.
 Jag läser regelbundet evangelierna, så en möjlig association är Johannes 12:24, där Jesus säger:
 ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om inte vätekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt.”
 Figuren hade först kropp, men den försvann så den blev som ett frö. Jag tycket han ser ut att falla i en gyllene fröskida.

I ramen november, december och januari.


På www.lanterna.nu lägger jag varje månad en ny teckning i ramen. Oftast en som det finns något att säga om. Vanligen finns förklaringar av saker som kommit fram undermedvetet.


November:
Teckning från 25/10.
Då jag var klar undrade jag: ”Var har jag sett ett sånt leende?” Tänkte på tv-program innan jag kom på mina två böcker med konst av Marc Chagall, som alltid ligger på hörnet av mitt bord. (Andra konstböcker flyttar jag tillbaka i hyllan efter ett tag, men Chagall-böckerna ligger där fast, för man tröttnar inte titta på bilderna.)
Ett litet, negativt ansikte slungas ner (?) till vänster.
Fåglar kommer in p.g.a. kajorna jag matar.
Marc Chagall är den konstnär jag tagit mest intryck av sedan 2016. Det finns många bilder med sådana lugna, fina leenden. Då jag kollade i en av böckerna några dagar tidigare hade jag tittat på dessa fina leenden och tänkt att det kanske vore mening i sig att teckna leenden. Vanligen lite av det i mina bilder.
Men jag har inte ens avsett att teckna ett leende här, utan frågade mig om jag ville ha det då jag såg att det blev det. På denna bra dag skall det ha blivit så undermedvetet.
Två exempel på sådana leenden hos Chagall:

The Acrobat (Min fågel kan motsvara ”ängeln”.)
Jag älskar denna bild, som omedvetet har inspirerat en annan teckning.

The Grand Parade

Pablo Picasso:
”When Chagall paints you do not know if he is asleep or awake. Somewhere or other inside his head there must be an angel.”

P.S. 8/11: Jag har nu i efterhand upptäckt att ansiktet (ansiktsformen) oavsiktligt fått viss likhet med Marjane Satrapi, som hon tecknat sig själv i serieboken Persepolis, som jag läst på nytt nu på sistone.
Under teckningen har jag noterat att jag samma morgon läst i Johannesevangeliet om ”brödet som kommer från himmelen”.


December:
Teckning från 17 – 18/11.
Av flera saker som kan ha bidragit till bilden skall i varje fall en vara att jag då läste i Johannesevangeliet, där Jesus talar med disciplarna i Getsemane efter sista måltiden. (Joh. 15)
Medan jag tecknade ansiktet lyssnade jag på Maria McKee. Hon ser sorgsen ut, lite liknande, på cd-omslaget. (Ultimate Collection.) Det finns religiositet i en del av hennes texter.


Januari:
En teckning från september som jag gjorde medan jag lyssnade på Cat Powers album The Covers Record.
Jag gör saker omedvetet och fattade att djävulen och kvinnan blivit utifrån låten Troubled Waters med raden ”I must be one of the devil’s daughters”.
Jag kollade upp originallåtarna. Denna är av Mae West.
Här är en nyårspassande rolig annan låt av henne jag fann.

I ramen augusti, september och oktober.


På www.lanterna.nu lägger jag varje månad en ny teckning i ramen. Oftast en som det finns något att säga om. Till flera finns förklaringar av saker som kommit fram undermedvetet. 

Augusti:
En teckning från 18/7 inspirerad av ny musik jag hittat. Då var det kurdiska Aynur Dogan.

September:
Jag har nyss skapat en liten webbutik. Jag kallade den först Pimp my Aura (utifrån en teckning från 2012). Bredvid denna teckning har jag i blocket skrivit stort ”Pimp my Aura”, för jag ville känna på om jag verkligen ville ha det namnet. 
Saker kopplas undermedvetet i mina teckningar så namnet, och det jag tecknat under i blocket, har spelat in.
Handen som blev i vänsterkanten liksom visar upp mot ”Pimp my Aura”.
Jag har börjat kolla Mannen som talar med hundar på kanal 7. Cesar Millan talar i termer av vad för energi hundar och människor ger. Det tangerar ”aura”.
Jag jobbar med det formmässiga utan tanke på att jag gör något särskilt, så jag har inte sett det förrän i efterhand, men det har blivit fyra ljusbågar i teckningen. Två på vardera sida av huvudet. Jag tänkte om inte något av Cesar kom in i ansiktet. (Kanske, eller är det lite hundlikt?)
Jag hade bara börjat teckningen med att göra något formmässigt komplext, som mindre och mindre blev kvar av. En flik ”visar” upp mot ansiktet. Det har blivit så att ansiktet tittar mot vad som ser ut som en slapp figur i nedre högra hörnet. Jag trodde inte att teckningen kom bli något, och tänkte om ansiktet var för trist. Det var medan jag petade i det som jag upptäckte att det tittade på ”det som var kvar nere i hörnet”. För jag har inte avsett teckna en slapp figur, utan det vita där var bara som en stång som gick upp från en stor vit form som gick in i bilden. Den försvann alltmera till som det nu är. Det var först efter att jag konstaterat att ”nåt ändå hände i bilden”, sedan blicken var riktade mot ”det där”, som jag upptäckte att ”det där” såg ut som en slapp figur. Undermedvetet måste jag ha ”skapat fram den” (sett det undermedvetet), för det går logiskt ihop.
Dagen innan hade jag sett ett tv-program om kroppsspråk. Något som särskilt intresserade mig var att det inte bara är humöret som påverkar hållningen, utan hållningen påverkar också humöret (vilket Cesar Millan också talar om), så att man bör tänka på det, och faktiskt kan må bättre bara av att sträcka på sig. Så detta stämmer med en slapp figur.
Dessutom hade jag samma dag sett en artikel på Reuters om gamla hippies som möttes med anledning av 50-årsdagen för Woodstock. På bilden fanns en man som stod slappt på precis samma sätt.
Detta går ihop med hur Cesar Millan talar i termer av energi. Om man är avslappnad, spänd, irriterad etc., och om man är i nuet. Han säger att man skall ge ”lugn och bestämd energi”. Jag tycker bilden visar hur en slapp figur får lite behövlig lugn och bestämd energi. (P.S. Han kan hitta en bättre webshop än en som heter Pimp my Aura, om han klädledes vill göra nåt åt utstrålningen. Out of This World är nog mera inbjudande.)


Oktober:

Fake News talar med Torger om undermedveten porträttlikhet och engelska resereportage.

 


Intervju gjort nyligen på Andarnas Hus. ”FN” är Fake News-journalisten.

FN: Torger, i din fascinerande bok, Out of This World – Teckningar, drömmar det undermedvetna, har du sidangivelser för ”Ansikten som omedvetet fått porträttlikhet.” Förklara.
TB: Jag borde nog ha skrivet ”undermedvetet fått porträttlikhet”, för det är vad som har skett. Det sker allt oftare i mina teckningar. Precis som i drömmar kopplas saker undermedvetet. Jag har inte tanke på nån särskild person alls när jag tecknar ett ansikte, men ser i efterhand att det blivit likt någon viss, och kan förstå varför det kopplats och uttryckts undermedvetet.
FN: Ditt undermedvetna skulle man bara vilja åka en rundresa med, känns det som. Är det såhär Björn Afzelius-teckningen kommit till?
TB: Ja. Jag hade sett en dokumentär om honom 2015. Någon eller några dagar efteråt gjorde jag teckningen där, till min förbluffelse, plötsligt hans ansikte kom fram – och på ett väldigt underligt sätt. Detta var första gången det skedde. Teckningen finns med i boken.
FN: Vad jag förstått tecknar du väldigt intuitivt. Jag tror du skrivit på din andra hemsida att du nästan alltid tecknar planlöst?
TB: Just precis. Det är därför så mycket kommer till uttryck undermedvetet. Jag har sällan någon klar idé när jag tecknar, och jag fokuserar väldigt på det rent formmässiga. Det är ofta spännande att i efterhand se att saker kommit fram undermedvetet. Ibland tror man sig teckna en sak och ser i efterhand att man tecknat något annat.
FN: Jag tror du tagit med ett par senare exempel på omedveten porträttlikhet. Joanna Lumley…?
 

TB: Jag tittade på Joanna Lumleys japanska och sibiriska äventyr på Kunskapskanalen. Hon är spontan och rolig. Det har gått två resereportage-serier till med kända skådespelare, som jag tittat på. Jag har en teckning med omedveten porträttlikhet även från serien Storbritanniens glömda byar, med Penelope Keith. Det gick på Axess TV. Det verkar kunna funka bra med skådespelare som programledare i såna program. Kanske sen de är vana med att underhålla? Sen är det ju intressant att man sett dom i saker på tv.
Jag gillade också serien Kanaler, båtar och kärlek, med Prunella Scales, från Fawlty Towers. Hon och maken Timothy West.
Just med teckningen med Joanna Lumley var det något jag hade skrivit bredvid i ritblocket som undermedvetet kopplats till henne. I förordet till Out of This World har jag beskrivit hur detta brukar ske. Jag har inte haft tanke på varken det skrivna eller Joanna Lumley, men hon har kommit fram p.g.a. en association där. Tillräcklig likhet för att det tydligt nog är henne. Hon har lite David Bowies drag, tycker jag.
FN: Vad är pelaren som liksom blommar upp vid huvudet?
TB: Jag hade nyss sett en sån där klassisk pelare på tv. Kanske representerar det något undermedvetet att den ”blommar ut” vid huvudet? Jag kan fråga mig själv så, i efterhand, ofta.
Men som med Björn Afzelius var det någon eller några dar sen jag sett henne på tv. Den nästa teckningen gjorde jag däremot medan jag tittade på Storbritanniens glömda byar.

 


 

Jag gjorde ansiktet till höger först och petade med allt runt ett par dagar sen. Det som intresserade mig var att teckningen påminner om känslan i sådant jag tecknade då jag var 18 – 19. I avsnittet av Storbritanniens glömda byar var Penelope Keith i en otroligt pittoresk liten by i Cornwall. Byn hade en egen särskild segelbåt, som det bara finns några få av, och det var bilder från en regatta. Jag har ju seglat i uppväxten i Fredrikstad, så fina minnen väcks. Jag tror jag känslomässigt hamnade lite i uppväxten p.g.a. det, och att teckningen därför påminner mig om teckningar från då.
Hur som helst var det först ett par dar senare som jag frågade mig om det högra ansiktet var någon särskild, och kom på att det har viss likhet med Penelope Keiths ansikte. Ett långt ansikte tittande på åskådaren, som hon. En manlig version av henne, som det råkat bli.
Jag lärde ett roligt adjektiv samtidigt: Cornish
FN: Teckningen kanske är cornish?
TB: Kanske det, men folk från Cornwall kanske skulle kalla den corny i stället…? Men jag är nöjd med den. Jag brukar sällan ha flera ansikten i mina teckningar.
FN: Kommer den kanske finnas i en ny bok med teckningar, drömmar och det undermedvetna?
TB: Jo. Jag har haft några otroliga drömmar och ”drömerfarenheter” den senaste tiden, så nån gång framöver blir det nog en andra bok som Out of This World.
FN: Det ser vi fram emot!