Förklaringen till Trädmannen.

Ur Out of This World – Teckningar, drömmar, det undermedvetna.



Förklaringen till Trädmannen, ur Track A-dagbok 7.

Kort efter att jag 2007 gjort teckningen skrev jag en förklaringstext som jag länge hade på hemsidan. Jag var fortfarande lite ”hyper” i tillståndet då jag skrev det, så jag gillar inte texten för det, men jag har tagit in den i tidigare böcker i denna serie, och tar in den tillslut här med.
Men det är ett par helt väsentliga saker som inte finns i den förklaringstexten, som jag tar nu.
Det blir en lång tilläggsförklaring, och jag kanske borda skissa på hur jag skall lägga fram det, men det får bli som det blir.
Ikonaffischen ovanför är en helt väsentlig pusselbricka. Det mesta av förklaringen till teckningen består av saker som kopplats undermedvetet. Det gäller också hur affischen inverkat. Jag har haft affischen på väggen sedan jag 1988 köpte den och en till, på en utställning med ikoner i Stockholm som Robert ville se. Den andra är den som är knuten till ”genombrottsupplevelsen”. Dessa två bilder har alltid betytt mera för mig än någon annan bildkonst jag haft på väggarna. Den andra betyder mest för mig. (Då jag läste hela Nya Testamentet för första gång kring mars 2014 fattade jag, som jag sen även kollade på baksidan, att den visar Marias möte med Elisabet.) Självklart är det förde att bilderna är något mera än bara bildkonst som de betyder så mycket för mig. Det finns en känsla av något heligt. Båda visar mänsklig kontakt/kärlek. De har gemensamt det svarta fältet nertill, som ger en känsla av att figurerna svävar. Jag tänker mig det också som att man får se den oändliga rymden bakom ”dagsfasaden”. Man får tänka på att jag sett dessa bilder nästan varje dag sedan 1988.
Som jag skrivit är för mig det som är heligt (från Nya Testamentet, som jag alltid tänkt att innehöll ”Sanningen med stort S”) knutet till naturen – min kärlek till den – och därigenom också indianer. Detta har kopplats i barndomen. Efter en barndomsupplevelse, som jag nämner i den äldre förklaringstexten, övergick jag från att tro på Gud till att tro på Naturen, men detta är alltså kopplat. När det gäller naturen är det inte frågan om någon abstrakt romantisering (som man kan säga att detta med indianer är), utan jag var jättemycket i skogen som barn. Jag gick ibland på strövtåg in i skog, utom stigar. Kärleken till naturen är något självklart för mig. Nu tar jag mig inte ut i naturen längre, men jag känner samma kärlek till det av naturen jag får se: mina krukväxter. Jag har haft några upplevelser som verkat övernaturliga, och de innehåller de samma ingredienserna: Naturen (krukväxter), indianer och fåglar. En sån upplevelse finns i beskrivningen jag kallat ”genombrottsupplevelsen” (1995), men jag fick även en sån upplevelse då jag hade tecknat Trädmannen. Men jag vill inte gå närmre in på hur jag tänker kring det i denna beskrivning.
Jag led av att inte få komma ut innan fotskadan förvärrades till så som det är nu, så 2006 köpte jag en sommarstuga. P.g.a. det underbara jag fick uppleva där, som jag inte får uppleva mera, är det väldigt smärtsamt att skriva om det. Men kärleken till naturen blev än mera befäst. Det knöts också mera ihop med andlighet. Kvällarna när jag lyssnade på musik och kanske tecknande, och det att när som helst kunde gå ut i det fria.
Stugan ligger på en liten bergsknall, där det går brant ner till sjön. En tall finns just där granitberget stupar ner. Jag hade tittat på den och tänkt hur otroligt det var att den kunnat växa upp och bli så stark, rakt på kala berget, med minimalt av jord. Efterhand som det växt upp har den fått långa rötter, som har fäst den, så den kunde stå emot vinden från den öppna sjön framför. Stugan ligger högt (det var mossa på träden) och inga berg som skyddade för vind. Det kunde växla väldigt fort.
Som sagt innan så gjorde jag ett symboliskt giftermål med den där tallen en kväll. På sätt och vis har jag ”gift mig med naturen”.
[Uteslutet textstycke.]
I mitt ”giftermålet med naturen” finns också kopplingen till ikonen. Jag vill inte gräva i gamla jobbiga saker, men som jag skriver i den gamla förklaringstexten kom teckningen ur ett kristillstånd. Kristillståndet finns dokumenterat i två hemmasnickrade häften jag gjorde våren 2007. Jag hade en av mina overkliga distansförälskelser till en kvinna med AS. Vi skrev mejl, men hon gjorde som tallösa gjort efteråt, och spelade, och gav sig på mig i en målning som hon även lade ut på sin hemsida.
Det är här kopplingen till ikonen finns, som jag inte fattat förrän i år, åtta år senare.
Som jag skriver i förklaringstexten (som jag tar in sen) var det ett medvetet val när jag började att teckna vänstra benet uppåt. Jag hade kring då tänkt på hur ikonen hade en triangelkomposition, och att det gav en
känsla av stabilitet. [Syns dåligt i fotot.] Men detta är den enda medvetna referensen. (Jag gjorde teckningen på dagen, så jag var inte påverkad av mina sömntabletter eller någonting annat. [Jag tar sömntabletter två timmar innan jag lägger mig. Det samma sedan 1998.]) Jag beskriver resten i texten,
men här är det jag först förstått i år:
Ikonen visar ett kärlekspar. (Jag vet inte vem.) Nu var min kärleksförhoppning med en kvinna grusad. Då återstod kärleken till naturen. Giftermålet med naturen. Därför blir jag till en korsning mellan människa
och träd. Ilskan i ansiksuttrycket kommer över mobbningen som hennes bild var. Nidbilden visade mig tittande på ett ihåligt dött träd, som ”föreställde henne”.
Miniatyrerna i ikonens övre hörn tänker jag på som att mannen är representerad med ett berg – det fasta, och kvinnan, den fruktbara, är representerad med en buske. Jag tänker mig att de talar med änglar för att veta hur de skall leva rätt med varandra.
Trädmannens övre vänstra hörn mynnar armen ut i en kraftig växtarm, men på högra sidan, där på ikonen den fruktbara kvinnan finns, förtvinar ”min arm”. Jag är övertygat om att jag gjort detta undermedvetet utifrån ikonen, just sedan det hade skurit sig med en kvinna.
Ok. Det var den viktiga tilläggsförklaringen jag ville ge.
Sen tror jag absolut det spelat in att det bildmässigt befann sig lite på kosmisk nivå i mejlkontakten. Hon hade målat ett äpple. Jag gjorde en en sidas ”serieberättelse” om ett äpple som satt på en fönsterkarm, och om att kunna ta steget ut utanför fönstret. Det berodde på att jag hade ett personligt ombud som jag upplevde att hade en inskränkt syn på saker. Med äpplet finns associationen till Adam och Eva, och kunskapens frukt, som jag tror min berättelse hette. I kvinnans nidbild går det ihåliga trädets grenar ut i nattliga rymdspiraler. [Det ihåliga döda trädet har ett rött äpple, som nidbilden på mig tittar upp på.]
Jag har nämnt det förr, men fönstret med växten, som kommer i förklaringstexten nu sen, har vackra saker, och saker från barndomen, så det finns en laddning i detta. Därtill hängde mina två ikoner annorlunda 2007, så de var på var sin sida om fönstret. Därmed finns väldigt mycket emotionell (andlig) laddning i just detta hörn av lägenheten.
Förklaringen av teckningen är som hur referenser från dagen/verkligheten ger en dröm. Det finns uppenbara referenser, men när man tänker efter kommer man på förgreningar av möjliga referenser, som kan ha gett drömmen – eller här teckningen. Men med detta har jag tagit det uppenbarare.

Här är texten jag skrev 2007. Det tog kanske ett par veckor innan pusselbrickorna hade trillat på plats.

Denna bild är mycket unik i förhållande till allt jag gjort. Bakgrunden är komplicerat beskriva, men sedan den går rakt till kärnan av vem jag är och hur mitt liv är (självbild/livssyn) vill jag beskriva hur det har sig att den kom till. I min barndom har jag ”offrat” min egen identitet utåt sett. Aldrig hävdat eller visat mina behov eller känslor. I visst mån är det den sortens ”förlorad barndom” som t.ex. författaren av sagorna om Peter Pan, J. M. Barrie och Eugene O’Neill haft. Och många många andra. [P.S. Kanske ett litet frågetecken vid det. Jag var nog snarare inte otypiskt autistisk, bara aldrig utagerande.] Jag blev totalt snäll och lydig. Att det ingår som något positivt i Tyskland – min mor är tysk – har inverkat till att jag tidigt gjort detta ”offer”. Det var en livslögn jag, i min autism, byggt upp i tidig barndom. Det som var jag kom aldrig till uttryck. De enda sammanhang jag upplevde att det kom till uttryck var i min kreativitet och i naturen. Min kreativitet och naturen har tidigt knutits samman. Jag tecknade av naturen väldigt mycket. I scouterna fick jag teckna av platserna där vi var på hajk, men jag tecknade, och tecknade av, naturen och djur hela tiden annars med. Jag hade inte teckning i skolan.
Jag fick vara väldigt mycket i naturen i min barndom (och även senare). En gång jag och min mor var och plockade bär gick jag ensam på äventyr in i skogen. I en ljusglänta passerade graciöst, helt nära, tre älgar: tjur, ko och kalv. Att jag gått ifrån ensam så (gett mig frihet) och sett detta, blev som en ”religiös upplevelse”. Från att ha haft en barnatro från skolan övergick jag nu från att tro på Gud till att tro på Naturen. Jag har alltid älskat naturen. Någon ”religion” att ”tro på”, eller ha religiösa tankar kring, har det inte varit senare i livet, men jag har identifierat det som är naturens väsen som det samma som mitt eget väsen. Det jag ser i allt i naturen, i växter, insekter eller större djur, upplever jag har ett sant väsen som jag inte kan annat än att älska. Jag upplever att det väsnet är det samma som mitt innersta väsen – den jag egentligen är, men som jag sällan själv kan riktigt uppleva. […] Och som jag älskar på samma sätt som när jag ser det i naturen.  Så konsten har redan i tidig barndom blivit min livsnödvändiga ”andning”,
och har varit min livsnödvändiga andning och ventil hela mitt vuxna liv.
Jag skall nu beskriva hur just denna bild som säger så mycket om mig, kom till.
Jag var i ett allmänt psykiskt kristillstånd, som jag med jämna mellanrum är i. Jag stod i fönstret och såg hur en av mina krukväxter hade börjat skjuta flera nya skott. Flera kvistar med små blad var på väg upp. Jag hade gett plantorna mera ny jord. Jag blev glad för detta och började tillrättalägga blad så att den skulle få mest möjligt ljus och skjuta upp. Det formmässiga uttrycket i kvistar och blad gjorde intryck på mig: En vinkel och det energiska uttrycket som kan finnas hos plantor där nya blad skjuter ut.
En för mig smärtsam sak är att allt kreativt jag gjort, detta som jag känt var det enda där jag syntes (det vackra), blivit slängt när vi flyttat flera gånger i min barndom. (Separation, skilsmässa etc.) Egentligen har det som var ”jag” hamnat på soporna. (Som tennsoldaten i H.C. Andersens saga, som flyter ut i rännstenen. En film som gjorde intryck i min barndom.) Bland de få saker som finns bevarade har jag ett halssmycke jag gjort helt tidigt: Tre olikfärgade tunna, flätade läderremmar och en ”medaljong” av en stor femöring, som jag låtit fräta i Coca Cola och slipat så att den blivit slät i ytan. Jag bad min far att rista in mitt namn med sin tandläkarborr. Jag hade skrivit det på med de snirkliga bokstäver jag använde
på allt jag gjorde då.
Detta smycke hänger händelsevis på en av balkarna i min vindsvåning som är precis bakom krukväxten jag ”hjälpte på traven”. Så här är m.a.o. naturen, livskraften och min barndom (och min livskraft i mitt konstnärskap sedan barndomen) tätt inpå varandra. Den andra inverkande faktorn till att teckningen blev till, som knyter an till detta, är att en psykolog jag hade berömde dikten Ingen tror sårbar om stort, och sa att den var beskrivande för hur många betraktar svaga människor. Min tanke då hon sa det var att ordet ”svag” är fel, och jag tänkte då på den kraft mina expressiva teckningar uttrycker. Dessa ”ventilutlopp” som ofta är gjorda i ångesttillstånd, där jag flyr in i att teckna för att komma över (uthärda) ångesten.
Bilderna utstrålar allt annat än svaghet, utan är tecken på livskraft.
Jag hade alltså nu denna medvetna tanke.
(P.S. Ytterligare en koppling här: 2001, då jag börjat skriva materialet till Spelar ingen roll, skrev jag en text där jag uttryckte att jag skulle ’ge vatten åt plantorna på skuggsidan först’, i stället för de stora på solsidan. Jag hade gjort det en dag. Krukväxten med det nya utskottet är en av de plantorna. Jag menade här på en bild av att ge de ”svaga”/utsatta i samhället först och främst. [P.S. Detta var den tidigare nämnda andra gången i mitt liv då jag var halvhypoman.])
Expressiva uttryck i konst har präglat mitt konstnärskap från 17 års ålder (då jag gjorde ”bubbelbilden”). [Se sidan 155!] Jag arbetar expressivt. Mina bilder är ”tillståndsbilder”. Då jag nu var i ett kristillstånd satte jag på en CD med Radiohead – den mest expressivt starka musik jag hört. (Hail to the Thief. Under ungdomsåren lyssnade jag mycket på Pink Floyd, som ju också är expressiv musik, och som dels gjorts som självterapi.)
Jag brukar aldrig lyssna på musik medan jag tecknar, jag behöver vara koncentrerad. Nu satte jag mig ändå att teckna, helt utan medveten avsikt eller tanke. De sakerna jag nämnt ovanför är alltså inget jag nu medvetet utgick från (om nån tror det), utan jag har kunnat se i efterhand att detta är ”ingredienserna”, i det jag intuitivt gjorde då jag tecknade.
Jag gjorde benen som en triangelkomposition. Förklaring: Jag tror inte på Gud [P.S. Fortfarande inte då.], men har sedan 1988 två ikoner som jag alltid haft på väggarna och som jag har en helt annan relation till än annan konst jag har. Ikonerna uttrycker inte religiös symbolik [P.S. Jo, det gör de också.], utan visar båda två mänsklig kontakt. Den ena är känd och kompositionsanalyserades i en tidskrift jag läste för länge sedan. Målaren har visat kärleksparet så att deras kjortlar är vikta utåt och bildar en triangelkomposition. Jag hade haft tankar om detta, om hur en sån komposition ger känsla av stabilitet. Mellan mina ben (bilden visar ju mig) har jag tecknat ett träd. Det fanns ingen medveten avsikt. Då jag kom upp till armarna och det inte blev fingrar, utan blad, tänkte jag: ”Det borde väl vara fingrar.”, som om det nu kanske blev fel. Och sen den kraftfulla avslutningen uppe i toppen av bilden. Efteråt kunde jag se att uttrycket som min ena arm och ”bladfingrarna” har, är exakt samma uttryck som stjälkarna och de små bladen på krukväxten. Samma dynamiska kraft. Då jag tecknade huvudet var jag heller inte medveten om varför jag tecknade en medaljong kring halsen. Jag hade ingen tanke på medaljongen på balken vid växten, som ju
är som en ”symbol” för min barndoms kreativitet. Och att detta knöts samman på ett logiskt och djuplodande sätt, som nu gett mig bättre analys av betydelsen av kreativiteten som min livskraft, och koppling till naturen och dess livskraft.

(P.S. Som sagt ogillar jag hybristonen i texten.)

Till höger är en Photoshopbearbetning av teckningen.


Efter detta följer i boken förklaringen till Jag som riddare/krigare.

Tillbaka till innehållspunkterna.

Förordet till Out of This World – Teckningar, drömmar, det undermedvetna.